Både Kinesen och Tibben är en frisk hundras.
Det finns inga jättevanliga sjukdomar i raserna. Men givetvis förekommer det problem och sjukdomar i alla raser, även våra.
Det är viktigt att förstå innan ni läser informationen om sjukdomarna nedan, att det är ovanligt att hundarna blir sjuka, det finns avelsprogram och regler/riktlinjer för hur vi får använda våra hundar i avel. Uppfödare jobbar för att minska på problemen som finns och det går framåt på alla fronter.
Orsaken till att jag har samlat information på denna sida, är att jag tycker att det är viktigt att vara medveten om de problem som trots allt finns i våra hundraser.
Nedan har jag listat de sjukdomar jag hört talas om, och om du scrollar neråt, så följer en ingående beskrivning på alla sjukdomarna.
CHINESE CRESTED DOG:
Ögonsjukdomar: PLL, PRA, KCS, Kataract, Retinopati och Vitreusdegeneration & Vitreusprolaps.
Allergi.
Discbråck och förkalkningar i ryggraden.
Legg-Calvé-Perthes
Patellaluxation, Höftleder och Armbågar.
Addisons sjukdom
Epilepsi.
SLO.
Chinese Crested Dogs Rasklubb skriver:
I rasen förekommer olika sjukdomar, likaväl som i andra raser. Bland sådant som det pratas om bland uppfödare, samt i uppgifter från försäkringsbolag nämns bl.a. Addisons sjukdom (nedsatt binjurefunktion), mag-/tarmproblem, Legg-Calvé-Perthes sjukdom (LCP), epilepsi, symptom från hjärta, allergier, SLO (klokapselavlossning), tumörer. Då ingen registrering har gjorts av dessa sjukdomar är omfattningen av dem inte känd varför ingen statistik kan redovisas. Klubben har ordnat en hälsolista på hemsidan, där hundar med veterinärintyg på fastställd sjukdomsdiagnos kan föras in, så att vi i framtiden kan få en bild av hur stor spridning olika åkommor har. I nuläget verkar de ovan nämnda sjukdomarna inte förekomma i någon större omfattning, men hänsyn måste naturligtvis tas i avelsarbetet. Tills vidare kan följande avelsrekommendationer för sjukdomar med okänd arvsgång ges: Uteslut sjuka hundar ur avel Upprepa aldrig kombinationer som resulterat i sjuk avkomma. Eftersom man inte känner till arvsgången har man heller ingen säker grund för att påstå att bägge föräldrarna är anlagsbärare och därför ska tas ur avel Iaktta stor försiktighet när det gäller avel med syskon till drabbad hund Där man vet att sjukdomar med okänd arvsgång finns i linjerna, vänta med avelsdebut till hunden är minst tre år gammal.
TIBETANSK SPANIEL:
Ögonsjukdomar: PRA
Allergi.
RD
Cherry-eye.
Navelbråck.
På Tibetanska spanielklubbens hemsida står detta:
Tibbeklubben skickade år 2009 ut en Hälsoenkät. Den skickades med post och svarskuvert till 1000 tibbeägare, vars adresser de fått genom SKK. Tanja Lindgren lånade ut sin kunnighet i datans värld och förde senare in deras enkät på Google. På det viset lyftes enkäten in i dataäldern. Förutom att enkäten har publicerats på klubben hemsida, har de fått ca 500 mejladresser av SKK till ägare av tibetansk spaniel som fått en länk till enkäten på mejl. Svarsfrekvensen var 549 inkomna svar 2015, mot 564 år 2009. Vi vet att upp mot 60% av de som svarat är i åldern 0 -5 år och dessa var därmed inte aktuella i tidigare enkät.
Det man ser tydligt i enkäten är att Tibetansk Spaniel är en mycket frisk ras. 93% ansåg 2015 att de hade en frisk hund. 7% hade någon form av hudåkomma, men tittar man på Demodex, våt eksem samt allergisk klåda har antalet hundar som drabbats minst halverats mot 2009. Nytt i årets enkät var frågan om hunden var DNA-testad för PRA-3. 26 % av enkätens hundar var testade. Clear (fri) 129st Carrier (bärare) 14st Affected (sjuk) 2st 58% av hundarna var ögonlysta, 31% av hundarna var använda I avel, vilket tyder på att fler hundar än de som används i avel ögonlyses. Hur kan vi få fler att ögonlysa sina hundar? Det ser ut som att ögonproblemen i stort har minskat. Största minskningen ser vi på Cherry eye, som har mer än halverats från 8,4% till 4%. Klubben har haft som åtgärd i RAS, att Cherry eye, har ju haft åtgärd i RAS, att drabbad hund inte ska användas i avel. En mindre ökning ser vi på distichiasis, felplacerade ögonhår som växer inåt ögat och förorsakar smärta och rinnande ögon Bett och tänder blir också bättre, framför allt tandsten som är vanligt på alla småhundar. Här har det minskat från 15,6% 2009 till 11% 2015. Med tanke på att 7,5 % av de hundar enkäten gäller är över 11år, är det vara en bra siffra. Något som ser ut att ha gjort en liten ökning är patellaluxation, en ökning till 3% 2015 från 2009 års 0,5%. Navelbråck ligger högt och låg högt även tidigare, var fjärde Tibetansk Spaniel har ett navelbråck.
NEDAN FÖLJER INFORMATION OM VAR OCH EN AV DE SJUKDOMAR VI TAGIT UPP OVAN...
PLL- Primär Linsluxation
Linsluxation kan delas upp i flera varianter. De vanligaste är primär (medfödd och ärftlig) eller sekundär (orsakad av annan sjukdom, som total katarakt eller glaukom, eller trauman vid tex påkörning)
Förklaring/Sjukdomsförlopp
Linsen i ögat lossnar från de trådar som håller den i sitt normala läge. Defekten drabbar vanligen båda ögonen samtidigt eller med kort mellanrum.Linsluxation debuterar vanligen först någonstans vid fyra till sju års ålder. Yngre fall där hunden drabbas redan vid tre års ålder har dock förekommit.
Linsluxation har som regel ett relativt långsamt förlopp, men upplevs vanligen som akut då man som hundägare oftast inte upptäcker luxationen förrän hunden börjar uppvisa tecken på synbesvär samt smärta. Till följd av hur linsen rör sig inuti ögat då den lossat kan olika besvär märkas. I vissa fall blir blodkärlen i ögonvitan förstorade och därmed mer synliga till följd av att trycket i ögat ökar. I andra fall kan man ana dimgrå ton mitt i ögat. Denna uppstår då den lösa linsen gnider emot hornhinnan och grumlar dess yta.
Vid tryckförändringar i ögat på grund av att linsen fallit ur läge kan den drabbade hunden uppleva såväl irritation som stark smärta vilket ofta leder till att hunden gnuggar eller river mot ögat. Hunden behöver i detta skede omedelbar vård med trycksänkande ögondroppar för att förhindra att synnerven skadas allvarligt. Har hunden inte kommit under behandling inom 72 timmar från att trycket ökat är skadan i regel irreversibel och hunden blir totalt blind. Tillståndet är i det här läget mycket smärtsamt för hunden och bör tas på största allvar.
I gynnsamma fall där en luxering upptäcks i tid innan ögat blivit allt för allvarligt skadat kan en operation utföras där linserna avlägsnas kirurgiskt. Hunden behåller då ledsyn och kan leva ett fullgott liv. Hundar är i regel mycket anpassningsbara och lär sig allt som oftast att använda sina andra sinnen för att kompensera en nedsatt syn. En hund som drabbas av linsluxation är således inte nödvändigtvis dömd till döden.Linsluxation kan ibland orskas av särskilt kraftigt yttre våld som t ex vid bilolyckor eller mycket kraftigt slag mot huvudet.
Behandling/Medicinering
Operation är nästan alltid den enda effektiva åtgärden, men resultaten har hittills inte varit de bästa. Ögat blir till slut ofta blint. Den ärftliga typen av linsluxation drabbar förr eller senare också det andra ögat.
Arvsgång
Linsluxation nedärvs vanligen recessivt autosomalt vilket innebär att båda föräldrarna måste vara antingen anlagsbärare eller sjuka för att sjukdomen skall uppkomma hos avkomman.
Sjukdomen drabbar hanar och tikar lika.
Detektion
DNA-test går att göra för att detektera om hunden är fri, bärare eller drabbad av PLL.
Klubben informerar
SKK:s regler gällande DNA-test och den kunskap man fått via dessa test gäller fortfarande. Det betyder att varje enskild medlem av SKK-organisationen måste ta hänsyn till det resultat man erhållit. Det betyder att hundar som erhållit resultatet Affected alltså INTE får användas i avel. Däremot så kan hundar med resultat Carriers fortsätta användas i avel. Carriers får endast paras med hund DNA-testad clear från PLL. Nu kan du skicka in din hunds DNA-resultat till CCClub och den kommer att publiceras på klubbens hemsida. Är du uppfödare (uppfödare blir du när du tänker ta en kull valpar på din tik oavsett uppfödarnamn eller inte) skickar du in en kopia av DNA-resultatet till oss innan parning för att följa klubbens avelsrekommendationer som är nya from 2011-03-01 gällande PLL.
På SKK:s sida kan man INTE se om en hund är testad eller inte gällande PLL.
Detektion via Ögonlysning
Primär Linsluxation, PLL diagnostiseras genom s k ögonlysning. Ögonlysning innebär att veterinären, efter utvidgning av hundens pupiller med hjälp av ögondroppar, tittar in i ögonen med hjälpa av ett speciellt instrument. Ögonlysning görs endast av särskilt utbildade veterinärer. En ögonlysning visar endast att hunden ej har PLL för tillfället. Hunden kan mycket väl komma att utveckla PLL senare i livet, eller vara anlagsbärare av sjukdomen utan att själv vara sjuk.
Källa: www.ccclub.se
PRA- Progressiv Retinal Atrofi
Även om det är ytterst ovanlig så kan rasen drabbas av olika former av PRA. Det finns ett par diagnoser som går att ställa genom DNA-test, t.ex. prcd-PRA och PRA-rcd3, och ett antal andra som enbart går att diagnosticera via ögonlysning. Klubben rekommenderar att DNA-test görs för ögonsjukdomarna prcd-PRA.
Sjukdomen
PRA (progressiv retinal atrofi) är ett samlingsnamn för en grupp ögonsjukdomar som har liknande symtom. En av dessa sjukdomar kallas prcd-PRA och förekommer i en rad olika hundraser. Sjukdomen orsakar en progressiv tillbakabildning av cellerna (tappar och stavar) i näthinnan, även om de till en början verkar utvecklas normalt. Först drabbas stavarna, vilka kan arbeta i svagt ljus. Hunden blir då ”nattblind” och kan inte se i mörker. Sedan förlorar tapparna successivt sin funktion i dagsljus. De flesta hundar med pcd-PRA blir så småningom helt blinda. Sjukdomen nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att den drabbade hunden fått sjukdomsanlag från båda sina föräldrar.
DNA-test
Forskare vid det amerikanska företaget OptiGen har identifierat genen som orsakar pcd-PRA hos ett antal hundraser. Det är viktigt att veta att inte alla sjukdomar som drabbar näthinnan är PRA, och att alla PRA-sjukdomar inte är prcd-formen av PRA. Det genetiska testet för prcd-PRA är därför bara informativt för prcd-PRA, inte för någon av de andra typerna av PRA. För att resultatet ska registreras i SKKs veterinärdatabas krävs att SKKs särskilda prcd-PRA remiss används.
Källa: www.ccclub.se
Klubben informerar
SKK:s regler gällande DNA-test och den kunskap man fått via dessa test gäller fortfarande. Det betyder att varje enskild medlem av SKK-organisationen måste ta hänsyn till det resultat man erhållit. Det betyder att hundar som erhållit resultatet Affected alltså INTE får användas i avel. Däremot så kan hundar med resultat Carriers fortsätta användas i avel. Carriers får endast paras med hund DNA-testad clear från prcd-PRA. Nu kan du skicka in din hunds DNA-resultat till CCClub och den kommer att publiceras på klubbens hemsida. Är du uppfödare (uppfödare blir du när du tänker ta en kull valpar på din tik oavsett uppfödarnamn eller inte) skickar du in en kopia av DNA-resultatet till oss innan parning för att följa klubbens avelsrekommendationer som är nya from 2011-03-01 gällande PLL.
På SKK:s sida kan man INTE se om en hund är testad eller inte gällande prcd-PRA.
Källa: www.ccclub.se
Det finns även en mycket intressant artikel om ögonsjukdomen PRA, Progressiv retinal atrofi. Av en legitimerad veterinär Fredrik Ståhlberg på veterinären.nu
KCS- Torra ögon
Keratoconjunctivitis sicca, KCS, torra ögon, innebär att hunden har för låg produktion av tårvätska vilket leder till stor irritation i ögonen. KCS kan bero på många olika saker. Det finns en ärftlig variant där tårkörtlarna angripits av det egna immunförsvaret och inte producerar tillräckligt med tårvätska för att smörja horn- och bindhinnan vilket leder till inflammation och uttorkning. Annan orsak till KCS är yttre trauma, d.v.s att hunden drabbats av en skada som rubbat tårproduktionen eller en obehandlad infektion i tårkörteln. KCS är en kronisk sjukdom som kräver livslång behandling. Hos andra raser debuterar sjukdomen vanligtvis i medelåldern.
Hos Chinese Crested Dog finns dock en misstanke om att torra ögon med diagnosen KCS inte fullt stämmer. Detta kan härledas till utvärderingen av hälsoenkäten som genomfördes 2017-2018 samt efter samtal med ögonspecialist Diplomate Professor Kristina Narfström. Observationen att främst väldigt unga djur, från 14 dagar till några veckor gamla, av den hårlösa varianten drabbades av torra ögon. Detta väcker en misstanke om att den form av KCS som drabbar rasen kanske inte är samma typ som hos andra raser, utan att den kan ha ett samband med mutationen i FOXI3 som reglerar utvecklingen av ektodermalaorgan. Ektodermet är det cellskikt som i fosterstadiet utvecklar bland annat slemhinnor, körtlar, hår, hud, klor och tänder. Mutationen i FOXI3 är orsaken till hårlöshet i rasen. Givetvis krävs korrekt behandling oavsett vilken form av torra ögon hunden drabbats av då sjukdomen är mycket smärtsam om den inte behandlas rätt.
Eftersom det är vanligt att väldigt unga valpar inom rasen drabbas är det viktigt att som uppfödare vara uppmärksam på eventuellt glegg i ögonen då valpen öppnar dessa och därefter. Om valpen skulle ha torra ögon är det av yttersta vikt att söka hjälp hos en ögonspecialist genast.
Hund med torra ögon ska inte användas i avel!
Källa: www.ccclub.se
Katarakt- Grå starr
Katarakt eller grå starr är en grumling i ögats lins. Katarakt kan orsakas av många yttre och inre störningar i ögat men ur avelssynpunkt är det bara de medfödda och misstänkt ärftliga varianterna som är av intresse.
Katarakt eller grå starr är en grumling i ögats lins. Den kan omfatta hela linsen, total katarakt, eller delar av densamma, partiell katarakt. Katarakt kan orsakas av många yttre och inre störningar i ögat men ur avelssynpunkt är det bara de medfödda och misstänkt ärftliga varianterna som är av intresse.
I SKKs dataregister har katarakter som påvisats vid ögonlysning tidigare delats in i fyra huvudgrupper: total katarakt, bakre polkatarakt (BPK), främre Y-sömskatarakt och övrig partiell katarakt (ÖP). De katarakter som inte passar i någon av de tre förstnämnda kategorierna förs helt enkelt till den fjärde gruppen, övrig partiell katarakt.
Nytt ögonprotokoll
År 2011 har ett nytt ögonprotokoll införts där resultaten markeras i kryssrutor på en blankett som är förberedd för digital hantering. Katarakterna beskrivs och delas in på ett annat sätt än tidigare. Indelningen är bättre anpassad till gängse anatomiska termer. Nedanstående beskrivningar förstås bäst om man tillsammans med läsningen kan följa flödesschemat i ett ögonprotokoll.
Medfödda katarakter
I ögonprotokollets vänstra spalt noteras kongenitala (medfödda) katarakter, sådana som anses vara antingen medfödda och/eller som har uppstått innan hunden nått sex veckors ålder. De medfödda katarakterna markeras vid punkt nummer 3 och registreras i SKKs Hunddata som kongenital (medfödd) katarakt. En sådan katarakt diskvalificerar vanligen från avel.
Ej medfödda katarakter
I ögonprotokollets högra spalt noteras katarakter som inte är medfödda. Med total katarakt menas en katarakt som påverkar hela linsen, antingen i ena ögat eller i båda ögonen.
En partiell katarakt omfattar däremot bara en del av linsen. Linsens två huvuddelar är nukleus, kärnan, som är den inre delen och cortex, barken, som omger kärnan på sidorna och framåt, bakåt, uppåt och neråt.
En nukleär katarakt är en katarakt i kärnan. Nukleär katarakt delas inte in i några undergrupper.
En kortekal katarakt ligger i linsens bark. Beroende på läget i linsen kan de kortekala katarakterna delas in i olika kategorier. Först delas de in i främre och bakre varianter beroende på om de ligger framför eller bakom kärnan. Som tredje alternativ kan katarakten utgå från linsens kant på det bredaste stället, ekvatorn. Då kallas den för ekvatoriell katarakt.
Utöver den anatomiska placeringen finns även två av de äldre benämningarna kvar: bakre polär katarakt, främre y-sömskatarakt. Dessutom tillkommer punktformig katarakt.
För hundar med de ej medfödda katarakterna kan olika rekommendationer gälla beroende på ras och typ av katarakt. Följande anges på undersökningsprotokollets baksida: Total katarakt diskvalificerar från avel. Bakre polkatarakt, BPK, diskvalificerar vanligen från avel. Främre Y-sömskatarakt är vanligen inget avelshinder; parning med fri individ rekommenderas.
Källa: www.ccclub.se
Retinopati
Förklaring/Sjukdomsförlopp
Retinopati är ett samlingsbegrepp för olika former av förändringar/skador eller sjukdomar som avser ögats näthinna.
Ofta är det problem med blodtillförseln som orsakar retinopati. Bland orsaker till retinopati hos människor finns t.ex. diabetes, exponering av näthinnan för mycket starkt solljus, biverkningar vid medicinering, förträngningar i artärer eller vener, anemi osv.
Hos Chinese Crested Dog har en “egen” variant av retinopati, pigmentös chorioretinopati. HÄR kan du läsa mer om denna.
SKK delar upp retinopatier i fyra olika diagnoser;
– Retinopati, ärftlig
– Retinopati, ärftlighet kan för närvarande ej bedömas
– Retinopati, genetisk betydelse okänd
– Retinopati, ej ärftlig
Behandling/Medicinering
Behandlingen beror på den underliggande orsaken till retinopatin. Inte alla former går att behandla.
Arvsgång
Eftersom retinopati är ett samlingsbegrepp för ett flertal olika möjliga förändringar i näthinnan kan arvsgången ej fastställas generellt.
Många åkommor nedärvs autosomalt enkelt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna måste vara antingen anlagsbärare eller ha åkomman för att tillståndet skall uppkomma hos avkomman.
Detektion
Retinopati diagnostiseras genom ögonlysning. Eftersom chinese crested dog uppvisat färgskiftningar i näthinnorna som kan göra dem svårbedömda kan det vara värdefullt att ögonlysa hos mer än en veterinär.
Avelsrekommendation
Omlysning efter ½-1 år (eller enligt veterinärens rekommendation)
Uppfödaransvaret innebär att planera sin avel för rasens bästa, iaktta försiktighet vid planering av avel och inte göra sk ”riskkombinationer”, dvs inte upprepa kombination som gett retinopati och inte heller para individer med varandra som var för sig gett avkomma med retinopati.
Samt att följa SKKs grundregler ”..till avel endast använda hundar som är friska, dvs inte uppvisar tecken på sjukdom eller funktionshinder och inte heller har eller uppvisar tecken på genetisk belastning som innebär ökad risk för att avkomman skall uppvisa tecken på sjukdom eller funktionshinder”
Eftersom retinopati är ett samlingsbegrepp är det svårt att ha korrekta generella avelsrekommendationer.
Avelsförbud för drabbad hund
Källa: www.ccclub.se
Vitreusdegeneration & Vitreusprolaps
Vad är vitreusprolaps och hur det påverkar hundens syn?
Vitreousprolaps innebär att mer eller mindre stora delar av glaskroppsmassan har förflyttats framåt och kan då påvisas framför linsen. Oftast kan inte påverkan på hundens syn konstateras på grund av detta eftersom slyngorna av felplacerad glaskropp är i de flesta fall relativt små (ser ut som små strängar strax framför linsen perifera delar).
Vad är vitreusdegeneration och hur det påverkar hunden syn?
Vitreousdegeneration innebär att det finns områden i glaskroppen med trådformade och/eller oregelbundna men lite tätare partier än normalt. Vanligaste placeringen för detta är i de yttre delarna mot ögats periferi. Synproblem brukar inte kunna påvisas på grund av denna typ av defekt.
Vet man arvsgången på dessa två tillstånd?
Så vitt jag vet har inga specifika undersökningar utförts vad gäller arvsgång för vitreousprolaps respektive vitreousdegeneration. Men inom ECVO (och ACVO), dvs den europeiska ögonspecialistföreningen (ACVO är motsvarande förening i Nord Amerika), finns det goda grunder för att antaga att dessa båda defekter är ärftliga hos CCD.
Hur bör man ställa sig till avel på individ med vitreusprolaps eller vitreusdegeneration?
Om en hund är frisk för övrigt och inte har några andra sjukdomar som påverkar hunden menligt vad gäller funktion och livskvalitet kan således en hund med en eller båda diagnoserna användas i avel. Tänk dock på att i samband med kraftiga förändringar (mycket stora defekta områden) kan avel vara olämpligt. Avel är inte tillåtet om linssublux- eller linsluxation påvisats i samband med vitreousprolaps. Här vill jag dock påpeka att en primär linsluxation ofta leder till vitreousframfall medan vitreousframfall inte betyder att hunden kommer att få linsluxation – vad gäller CCD-rasen.
Svar av Leg veterinär, specialist i hundens och kattens sjukdomar, auktoriserad ögonlysare, europeisk ögonspecialist ( Diplomate inom European College of Veterinary Ophthalmology, ECVO), veterinärmedicine doktor och professor i veterinärmedicinsk oftalmologi Kristina Narfström.
Källa: www.ccclub.se
Allergi
Alla hundar kan drabbas av allergi, det som dock skiljer en Chinese Crested Dog från de flesta andra raser är att utslag och irritation i huden lättare upptäcks då hunden kan vara mer eller mindre hårlös. Den hårlösa varianten av rasen har, liksom oss människor, olika hud och vissa drabbas lättare av yttre påverkan än andra. Det är inte ovanligt med tonårs problem som finnar och pormaskar som är relaterade till hormoner, dessa ska inte misstas för allergi.
Allergi på hund yttrar sig som klåda och inflammation i huden. Luftburen allergi är en livslång sjukdom som kräver individuell behandling för att hunden ska må så bra som möjligt och för att minska besvären så mycket som möjligt. Målet är att hunden ska må bra trots sin sjukdom och slippa kroniska hudbesvär. Vid födoämnesallergi kan hunden hållas symtomfri om djurägaren tillsammans med veterinären hittar ett foder hunden tål att äta eller om födoämnen den inte tål kan undvikas.
Symtom
Hundar med allergi har ofta klåda som det vanligaste problemet. Klådan är vanligast i ansikte, öron, armhålor, ljumskar och området runt analöppningen. Vissa hundar har enbart problem med återkommande öroninflammationer eller kroniska tassproblem.
Ytterligare symtom på allergi kan också vara att hunden river, biter, naggar, slickar och åker kana på stjärten. Huden blir i varierande grad inflammerad, rodnad, förtjockad, pigmenterad, mjällig, pälslös och infekterad.
Diagnos
Det första steget är vanligen att utesluta att hunden har födoämnesallergi. Detta görs genom att låta hunden äta så kallad eliminationsdiet i ungefär åtta veckor. Det innebär en diet med helt nya protein och kolhydratkällor som den tidigare inte ätit. Det vanligaste numera är att hunden sätts på så kallad hydrolyserat foder, vilket är ett specialfoder som köps hos veterinär, som är spjälkat så att immunförsvaret inte kan reagera mot proteinerna i fodret.
För att ställa diagnosen allergi krävs att veterinären väger samman de olika symtomen och hudförändringarna och utesluter andra kliande orsaker som parasiter eller hudinfektioner.
Om istället en hemlagad diet ges, måste ingredienserna väljas mycket noga och inte innehålla det som hunden tidigare har ätit. Eliminationsdieten ges helt strikt, det vill säga att hunden inte får äta något annat än den utvalda dieten. Även tuggben måste undvikas.
Under dieten är förhoppningen att hudförändringarna och eventuella öroninflammationer ska läka. För att veta att djuret verkligen har födoämnesreaktion och att inte förbättringen/läkningen skett på grund av annan behandling, utförs en provokation med den tidigare maten. Vid provokationen får hunden vanligtvis en reaktion inom 14 dagar, men ofta ses en reaktion redan efter några dagar efter att hunden fått det födoämne den inte tål.
Om inte födoämnesallergi kan påvisas är nästa steg i utredningen att göra ett så kallat pricktest eller ett blodprovstest för allergi. Vid dessa tester kan allergireaktioner mot olika ämnen påvisas, exempelvis kvalster, pollen, mögel eller djurepitel. Syftet med testet är att hunden därigenom lättare kan undvika det den inte tål samt att en så kallad allergivaccinering eller immunoterapi kan genomföras.
Behandling
Behandling för en allergisk hund är alltid individuellt anpassad utifrån hundens symtom, grad av klåda och besvär och djurägarens möjligheter.
Dels handlar det om att försöka undvika det hunden inte tål, särskilt om det är ett födoämne eller något som kan ändras i dess miljö. Dels handlar det om medicinska behandlingar med tabletter eller kapslar med kortison, ciklosporin eller andra allergimediciner.
Många hundar behandlas även med allergivaccin. Det innebär att ett vaccin som innehåller de ämnen hunden inte tål framställs och djurägaren ger det som injektioner eller en spray i munnen. Många hundar svarar bra på denna typ av behandling som har få biverkningar. Syftet med allergivaccin är att minska behovet av andra mediciner. Ibland räcker det att smörja eller spraya kortison utvärtes som en del i behandlingen eller som ett komplement till allergivaccinering.
De allra flesta hundar behandlas även utvärtes med schampo eller sprayer. Detta är särskilt viktigt för att förebygga bakterie- eller svampinfektioner som förstärker klådan. Ofta badas hunden dagligen eller varannan dag i början, och därefter med längre intervall när allergin är bättre under kontroll.
Schampon som används har alla olika verkningsmekanismer, de kan vara bakteriedödande, klådstillande eller mot mjäll. Det gäller att använda schampon rätt och att se till att de får sitta i och verka i 5- 10 minuter innan de sköljs ur. Det är viktigt att skölja ur allt schampo.
Många hundar behöver även regelbunden öronrengöring och behandling med kortisondroppar för att förebygga öroninflammation.
Fettsyretillskott med omega 3/6 fettsyror är även en del av behandlingen eftersom hudbarriären är sämre på allergiska djur och det gäller att försöka återställa denna. Fettsyrorna kan även finnas berikade i foder till allergiska hundar. Fettsyrorna har en viss klådstillande effekt.
Prognos
De allra flesta allergiska hundar får mindre symtom med rätt skötsel och olika behandlingar. Det som inte får glömmas är att allergi är en livslång sjukdom och många gånger är det avgörande med ett nära samarbete och bra dialog med behandlande veterinär för att hunden ska få bästa behandling.
Djurägarens ansvar är att sköta hunden enligt den plan den fått av veterinären och att söka hjälp om symtomen ändras, förvärras eller klådan inte lindras tillräckligt.
Källa: www.ccclub.se
I kotkanalen finns hundens ryggmärg. När en hund drabbas av diskbråck, trycker diskmassa på ryggmärgen och dess hinnor. Skadas ryggmärgen så leder detta till funktionsnedsättning i bakdelen av kroppen eller i alla fyra benen beroende på var diskbråcket sitter. Det kan även uppstå blödningar runt och i ryggmärgen som kan orsaka svullnad och vävnadsdöd.
Symtom
Symptomen varierar från smärta till totalförlamning, beroende på hur omfattande skadan är och var den sitter. Diskbråck är vanligast mellan kotorna i gränsen mellan bröst och ländkotor (över de tre sista revbenen), men ibland drabbas även nackkotorna. Då är symptombilden oftast häftig smärta och ibland hälta eller nedsatt rörelseförmåga i ena eller båda frambenen. Vid kraftiga halsdiskbråck kan djuret bli förlamat på alla fyra benen.
Diskbråck kan grovt delas in i följande
grader:
1. Smärta från ryggen men inga tecken på störd nervfunktion
2. Hunden har nedsatt motorik, pares, men kan gå.
3. Kan inte gå, förlamad (paralys), men med bibehållen djup smärtkänslighet,
vilket innebär att hunden reagerar om man nyper kraftigt i huden.
4. Helt förlamad, ingen djup smärtkänslighet.
Diagnostik
De flesta diskbråck syns inte på en vanlig röntgenbild, då diskerna består av brosk. I en del fall kan förstörda disker bli förkalkade och då syns de även på vanlig röntgen. För att kunna ställa exakt diagnos behövs dock oftast en kontraströntgen, myelografi. Då sprutas kontrastmedel in i kotkanalen för att se var förträngningen sitter. Idag finns även mer avancerad bilddiagnostik med magnetkamera (MRI) eller datortomografi (CT). Där har man större möjlighet att se mer exakt var förändringen sitter och även förändringar utanför själva kotkanalen syns.
Behandling
Konservativ behandling fungerar i allmänhet bättre för de hundar som kommer in i symtomgrupp 1-2 än för de som är i grupp 3-4.
Behandlingen går ut på strikt vila, hunden ska inte ens röra sig inomhus, utan ska vara i bur eller kopplad och ska bäras t ex i trappor under de första veckorna. Smärta och inflammation behandlas med mediciner och då är det extra viktigt att hunden inte får rörelsefrihet när den börjar känna sig bättre.
För hundar inom grupp 1-2 sker i de flesta fall stor förbättring inom 2-8 veckor. Om förbättring inte sker kan man göra en ny utvärdering och överväga operation. Operation behövs oftast göras akut på de hundar vars symtom är i kategori 3-4. Operationen bör utföras så fort som möjligt efter skadan för att nå bästa resultat, helst inom 8-48 timmar. Detta gäller särskilt då hunden saknar djup smärtkänslighet pga. större diskbråck som klämmer in ryggmärgen.
På hundar i symptomgrupp 1 och 2 kan operation vara ett alternativ om hunden inte svarar på medicinsk behandling eller har fått återfall av symptomen. Då är operation inte lika akut utan kan planeras in. Vid operation av diskbråck öppnas kotkanalen upp för att kunna komma åt att ta bort diskmassan som pressats ut och ge plats åt ryggmärgen. Operation är dock inte riskfritt. Ryggmärgen är ett mycket känsligt område och operationen i sig kan medföra att symptomen förvärras pga. blödning, svullnad och nytt trauma mot ryggmärgen. Ibland har ryggmärgen även fått så kraftig skada av själva diskbråcket att funktionen aldrig kan återvända även om allt går bra med ingreppet.
Efter en diskbråcksoperation, där hunden är förlamade innan, krävs ofta en lång rehabiliteringsperiod. Under den här tiden kan hunden ha mycket svårt att gå, den kan även vara inkontinent och behöva hjälp med att tömma blåsan första tiden. Sjukgymnastik är nödvändigt att genomföra och då hunden kan har svårt att vända sig själv måste man vara observant så att den inte får liggsår och andra komplikationer. Generellt är dock prognosen god för tillfrisknande även om det tar tid.
Källa: www.ccclub.se
Legg-Calvé-Perthes (LCP) är en förtvining av höftledskulan på grund av bristande blodcirkulation i höftleden. Vad som orsakar detta är inte klarlagt. Sjukdomen drabbar främst dvärghundar.
De första tecknen på LCP syns normalt vid 4-11 månaders ålder, oftast genom att hunden haltar på ena bakbenet och kan ha smärtor i varierande grad. Diagnosen LCP faställs med röntgenundersökning av höfterna. En undersökning i ett tidigt skede ökar betydligt chanserna att hunden ska tillfriskna. Förtvining (atrofi) av det drabbade benets muskler över tiden är inte ovanligt. Om förtviningen är grav kan det försena återhämtningen och minska chanserna för att vila och medicinsk behandling ska fungera.
Behandlingen av LCP varierar beroende på hur grava symptomen är. I lindriga fall kan påtvingad vila och medicinsk behandling räcka för att de skadade områdena ska kunna läkas. I USA används ibland en s.k. Ehmer Sling för att benet garanterat ska få vila (en typ av mitella som används för att se till att höftleden ej kan användas, t.ex för att förhindra att hunden tynger på bakbenet eller för att hjälpa vid läkning av höftleder som hoppat ur led). Ofta behandlas fall där först genom en kombination av vila och medicinsk behandling, och om det inte verkar hjälpa följer en utredning för att se behovet av kirurgiska ingrepp.
Många hundar har långt framskridna former av LCP när de väl kommer till veterinären och då är sannolikheten liten att en medicinsk behandling ska hjälpa. Höftkulan är då gravt deformerad och hundarna lider av svår smärta. För dessa hundar krävs en operation där höftledskulan tas bort. Att ta bort denna del av benet minskar den smärtsamma kontakten mellan benen i höftleden. Återhämtning från denna typ av operation kan vara långsam, speciellt om musklerna hunnit förtvina, med ibland uppåt ett års rehabilitering innan benet går bra att använda fullt ut igen. Om muskelförtvining inte förekommer vid operationstillfället är återhämtningstiden ofta betydligt kortare. Smärtstillande och inflammationshämmande mediciner kan hjälpa.
Enligt SKKs Anomalex är arvsgången i princip enkelt autosomalt recessiv. Sjuka djur bör inte användas i avel. Deras föräldrar och eventuell avkomma är att betrakta som anlagsbärare. Hundar som givit en eller flera avkommor med LCP bör ej användas i avel.
Källa: www.ccclub.se
Chinese Crested Dog (CCD) är en liten lätt hund där belastning på höft- och armbågsleder är minimal. Inga dokumenterade problem med höft-eller armbågsleder finns inom rasen däremot kan CCD drabbas av Patellaluxation, som påverkar hundens knän.
Patellaluxation:
Även om det är relativt ovanligt med Patellaluxation har klubben valt att sätta en rekommendation på
att kontrollera hundens knän hos veterinär innan eventuell avel.
Vid avel rekommenderas det att båda föräldradjuren är testade 0/0, men även ett föräldradjur med 1/0, 0/1 eller 1/1 tillsammans med en 0/0 accepteras.
Dock måste stor hänsyn tas till patellastatus hos andra släktingar och avkommor hos båda föräldradjuren. Se mer information i texten nedan.
Höftleder och armbågar:
Även om vi inte har
dokumenterade problem med höft-eller armbågsleder inom rasen och därför inte har rekommendation om att HD-röntga djur i dagsläget så är det bra vara aktsam om att hålla den statusen. Vid avel med HD testad hund
rekommenderas det därför att båda föräldradjuren är testade med resultat A eller B enligt SKKs rekommendationer för att få hänvisning för kull eller hanhundslista. Se mer information i texten nedan
Patellaluxation
Patellaluxation innebär att knäskålen (patella) kan förflyttas (luxera) från sin normala position.
Två former av patellaluxation förekommer. Den vanligaste formen är när knäskålen glider ur sin position och hamnar på insidan (medialt) av knäleden. Den andra formen är när knäskålen hamnar på knäledens utsida (lateralt). Det finns många olika bakomliggande orsaker till patellaluxation. Ett vanligt symptom är hälta. I de fall luxationen är permanent har knäskålen låsts i sitt läge och drabbade hundar får en typisk, knäande gång.
Palpatorisk undersökning av knäleder
Patellaluxation konstateras genom palpation och graderas på en skala från 0–3 baserat på med vilken lätthet luxering sker:
Resultatet av undersökningen registreras centralt för samtliga raser vilket innebär att alla raser kan få undersökningen utförd och registrerad.
För att undersökningsresultatet skall registreras krävs att:
För ett fåtal raser gäller dessutom registreringsförbud för avkomma efter föräldradjur som före parning ej har officiellt intyg om patellastatus vid lägst 12 månader För information för respektive ras, se gällande registreringsregler.
Nedärvning och avelshänsyn
Patellaluxation är, likt höftledsdyspasi (HD), en egenskap med förmodat kvantitativ (polygen) nedärvning och vi vet i dagsläget inte vilka gener som ligger bakom. SKKs generella rekommendation är att endast hundar med normala knäleder ska gå i avel och en hund med kliniska symptom av patellaluxation är aldrig lämplig i avel, oavsett grad vid undersökning. Hundens egen patellagrad är dock ett relativt osäkert mått på dess avelsvärde, varför strikta trösklar i avelsarbetet baserat på graderingen inte är optimalt ur avelssynpunkt. Precis som i avelsarbetet med HD bör även hänsyn tas till familjebilden. På sikt kan man tänka sig att skattning av avelsvärden (index) skulle kunna tillämpas för patellaluxation, på samma sätt som idag görs för HD.
Rasspecifika avelsstrategier avseende patellaluxation tas normalt fram av respektive rasklubb och kan behöva variera något beroende på förekomsten av patellaluxation, vilka kliniska symptom patellaluxation ger i rasen och vilka andra hälsoproblem/egenskaper man har att ta hänsyn till i avelsarbetet. I vissa raser accepteras hundar med patellaluxation grad 1 i avel förutsatt att dessa paras med normal individ (grad 0).
Det är viktigt att skilja på klinisk påverkan för den enskilda individen och hundens lämplighet i avel. Även om en individ med grad 1 själv inte visar några kliniska symptom av sin patellaluxation är förväntan att en sådan individ har ett sämre avelsvärde avseende patellaluxation än en hund med normala knäleder.
Källa: www.ccclub.se
Höftledsdysplasi, HD
Höftledsdysplasi eller HD som det förkortas är en
felaktig utveckling av höftleden och en relativt vanlig skelettrubbning hos många hundraser.
Risken för att en hund ska utveckla HD är betingat av såväl arv som miljö, arvsgången är komplex (kvantitativ).
Detta innebär bl.a. att även hundar med normala höftleder (grad A eller B) kan producera avkommor som utvecklar HD. Risken för att hund med normala höftleder ska producera avkomma som utvecklar HD ökar om dess föräldrar
och/eller syskon har HD. Rubbningen i ledens utveckling äger rum under hundens uppväxttid. Först när skelettet vuxit färdigt kan man bedöma höftledernas utseende med hjälp av röntgen.
Gradering av höftledsstatus sker enligt normer fastställda av Fédération Cynologique Internationale (FCI). Normerna bygger på dels passform mellan höftledskula och höftledsskål, dels på djupet av skålen det vill säga hur djupt höftledskulan ligger inne i skålen. Lederna graderas i 5 grupper:
A normala höftleder grad A
B normala höftleder grad B
C lindrig dysplasi
D måttlig dysplasi
E höggradig dysplasi
Det är omöjligt
att enbart med hjälp av en röntgenbild kunna utläsa om en hund har besvär av sin HD. Det finns hundar som är halta och visar andra tecken på smärta trots att de bara har en lindrig dysplasi, medan enstaka hundar med kraftig
dysplasi uppträder helt symptomfria. Generellt sett har små hundar mindre problem av höftledsdysplasi än större och tyngre hundar.
HD kan förr eller senare ge upphov till förslitning av brosket i höftleden. Broskförslitningen kan inte ses på röntgenbilden men i de fall benpålagringar uppkommer kan dessa urskiljas på en röntgenbild. Pålagringarna ökar i regel med åldern och leder ibland till att höftleden blir helt deformerad hos den gamla hunden.
Graden av benpålagring anges som:
LBP lindriga benpålagringar
MBP måttliga benpålagringar
KBP kraftiga benpålagringar
Chinese Crested har inget HD-index och därför gäller
de avelsrekommendationer som finns för raser utan HD-index.
I raser som har tillgång till HD-index bör avelsbeslut baseras på avelsdjurens index snarare än deras HD-grad. SKK/AKs generella rekommendation är att parningskombinationens
HD-index, d v s föräldradjurens genomsnittliga HD-index vid parningstillfället, ska vara större än 100. Denna rekommendation innebär att avkommorna förväntas få ett index för HD som är bättre än
genomsnittet i rasen (referenspopulationen). Vid parning med utländskt avelsdjur, som saknar index för HD i SKKs databas, är den generella rekommendationen att det svenska avelsdjuret bör ha ett index för HD över 100. Det utländska
avelsdjuret bör ha HD grad A eller B.
I raser som inte har HD-index bör avelsurvalet baseras på såväl avelsdjurens egen HD-grad som tillgänglig information om HD-status hos nära släktingar (föräldrar, syskon och eventuella tidigare avkommor) för en säkrare bedömning av individernas avelsvärde. SKK/AKs generella rekommendation är att använda hundar med normala höftleder (HD-grad A eller B) i avel. I raser med hälsoprogram för HD på nivå 3 är detta ett krav för registrering av avkomma.
SKK/AK menar att det i enstaka fall kan vara motiverat att använda hund i avel med resultat från HD-screening som är sämre än grad B, med hänsyn till andra viktiga egenskaper och/eller populationens långsiktiga utveckling med avseende på genetisk variation. I det fall hund med HD-resultat sämre än grad B används i avel är det viktigt att säkerställa att parningskombinationen inte medför ökad risk för kliniska problem till följd av HD hos avkommorna. Vidare vill SKK/AK understryka att användning av hund med HD-screeningsresultat sämre än grad B i avel ska vara sparsam och åtföljas av noggrann utvärdering av avkommorna. I nästa generation bör i första hand hundar med normala höfter alternativt HD-index över 100 ses som potentiella avelsdjur.
Armbågsledsdysplasi, ED
Armbågsledsdysplasi eller ED som det förkortas innebär
en onormal utveckling av armbågsleden och förkortas ED efter den engelska benämningen elbow dysplasia.
ED är ett samlingsnamn för olika tillväxtrubbningar som leder till benpålagringar i armbågsleden, vilka kan
urskiljas relativt tydligt vid röntgen.
Gemensamt för de olika tillväxtrubbningarna är att små men väsentliga delar av ledbrosket inte utvecklas normalt eller att det skadas på grund av rubbad utveckling i omgivande
benvävnad.
Till skillnad från metodiken vid avläsning av röntgenbilder av höftleder, där man direkt bedömer det eventuella felet i utvecklingen av leden och sedan separat anger hur stora pålagringar som tillkommit (artrosgrad), är det när det gäller armbågsleder oftast endast möjligt att avläsa om det föreligger benpålagringar och sedan gradera dessa.
Vid den centrala granskningen av röntgenbilderna graderas armbågsledsartros enligt följande skala, som också används internationellt:
Något säkert samband mellan graden av benpålagringar och smärtsymtom finns inte, men unga hundar, med måttliga eller kraftiga pålagringar, visar ofta stelhet och hälta, framförallt efter hård motion.
Arvsgången för ED är komplex där både arv, med många gener i samverkan (polygen), och miljö är bidragande orsaker till sjukdomens utveckling.
Armbågsledsröntgen
Resultat av armbågsledsröntgen
registreras centralt för samtliga raser förutom ett antal kondrodystrofa raser. De berörda kondrodystrofa raserna är tax, welsh corgi cardigan, welsh corgi pembroke, skye terrier, pekingese, tibetansk spaniel, shih tzu, lhasa apso,
västgötaspets och bassetraser förutom basset hound. Anledningen är att dvärgväxta raser inte har de typiska defekterna som man screenar för.
För officiell röntgen gäller att hunden är minst 12 månader
gammal.
För vissa raser krävs att båda föräldradjuren är armbågsledsröntgade för att avkomma ska registreras i SKK. Undersökningen ska vara utförd före parning och officiellt resultat ska föreligga.
För enstaka ras finns krav på att armbågsledsstatusen ska vara utan anmärkning för registrering av valpkull.
Chinese Crested och armbågar
Även om vi inte har dokumenterade problem med armbågsleder inom
rasen och därför inte har rekommendation om att ED-röntga djur i dagsläget så är det bra vara aktsam om att hålla den statusen genom att avla med aktsamhet på linjer med påvisad ED belastning.
Källa: www.ccclub.se
Vid Addisons sjukdom är kroppens produktion av så kallade kortikosteroider nedsatt.
Många funktioner i kroppen är beroende av steroider. Binjurarna är organ som producerar både mineralkortikosteroider och glukokortikosteroider (bland annat kortisol = kroppens motsvarighet till kortison). Av olika anledningar kan denna produktion påverkas eller förhindras och djuret kan få olika symptom.
Orsak
Den vanligaste typen av Addisons sjukdom är immunorsakad. Immunförsvaret börjar attackera den egna vävnaden (i det här fallet binjurebarken) som förstörs och produktionen av steroider minskar då och uteblir till slut helt. Denna variant ses mer ofta bland vissa raser och kan misstänkas vara ärftligt betingad. Exempel på sådana raser är portugisisk vattenhund, pudel, west highland white terrier, bearded collie, softcoated wheaten terrier, rottweiler, leonberger, grand danois, chinese crested med flera. Andra orsaker som kan förstöra binjurebarken och därmed steroidproduktionen är tumörer och blödningar. Orsaken till problemet kan även finnas utanför binjurarna. Ett exempel på detta är när signalen från hjärnan som styr hormonproduktionen i binjurarna är svag eller uteblir.
Symptom
Djur som har Addisons sjukdom kan uppvisa ganska ospecifika symptom som slöhet, svaghet, kräkningar och diarré. De kan även ha dålig aptit, tappa vikt och ha dåliga blodvärden.
Det finns även ett mer akut stadie av sjukdomen så kallad Addisonkris. Djuret hamnar då i ett livshotande tillstånd med symptom som lågt blodtryck, chock, kraftig uttorkning, rubbningar på hjärtrytmen, buksmärta, förhöjda njurvärden.
Sjukdomar som kan likna Addisons sjukdom till vissa delar är njursvikt, magtarmsjukdomar, inflammerad bukspottskörtel, leversjukdom.
En hund med akut Addisonkris bör snarast tas till veterinär för akutvård eftersom tillståndet kan vara livshotande.
Diagnos
Hundar med de mer ”vaga” och ospecifika symptomen utreds ofta för Addison som en del i en större utredning exempelvis av en hund med magproblem.
Blodprover tas för att undersöka eventuella elektrolytstörningar, förhöjda njurvärden och antalet röda blodkroppar. Hundarna kan även ligga lågt i sitt blodsocker. En specifik test för att diagnosticera Addison är en så kallad ACTH-stimulering. ACTH är det hormon som ger signalen från hypofysen till binjurarna att producera mer steroider. Om binjurevävnaden är förstörd på grund av immunsjukdom får man ett dåligt eller inget svar alls på ACTH-stimuleringen.
Behandling
Behandlingen vid en akut kris är främst stora mängder vätska direkt in i blodet. På så sätt korrigeras både den kraftiga uttorkningen och elektrolytrubbningarna. Kortison ges också i detta skede. Om påverkan på pH-värdet i blodet är stor eller det föreligger grava elektrolytstörningar kan detta behöva korrigeras specifikt.
Behandlingen på längre sikt är livslång och består av antingen tabletter innehållande både mineral- och glukokortikosteroider eller regelbundna injektioner av ett preparat med mineralkortikosteroid effekt eventuellt i kombination med tablettbehandling. I enstaka fall behövs tillägg av salttabletter för att fullständigt korrigera saltbalansen men detta är undantagsfall. Hundar som behandlas för Addisons sjukdom kan leva ett gott liv men kan vara något mer känsliga för stressituationer. Kortison kan då ges extra under en tillfällig period efter diskussion med veterinär. Hundar under behandling för Addisons sjukdom behöver komma på återkommande kontroller med blodprovstagning livet igenom. Frekvensen för dessa återbesök skiljer sig åt beroende på val av behandling och faktorer hos individen.
Källa: www.anicura.se
Hjärnan är uppbyggd av miljarder nervceller som kommunicerar med varandra genom kemiska och elektriska signaler. Epilepsi är en sjukdom som uppkommer när dessa nervceller blir överaktiva. Epilepsi förekommer på hundar precis som hos människor och ger epileptiska anfall.
Epileptiska anfall kan vara fokala- eller generaliserade beroende på hur stor del av hjärnan som är inblandad i det enskilda anfallet. Vid fokala anfall ses symtom endast i en del av kroppen, vid generaliserade anfall är hela kroppen involverat i anfallet.
Vissa hundar ändrar sitt beteende strax före ett anfall och blir då vanligen mer kontaktsökande och lite oroliga. Det epileptiska anfallet karaktäriseras av episodiska, stereotypa, ofrivilliga rörelser eller beteenden som i regel ger ökad stelhet och eventuellt ryckningar/kramper i delar av- eller hela kroppen. Många gånger saliverar, kissar eller bajsar hunden under anfallet.
Medvetandet kan, men behöver inte vara påverkat. Anfallen varar vanligen 1-2 minuter. Efteråt kan hunden bete sig oroligt, förvirrat eller aggressivt. De allra flesta anfallen uppstår i samband med vila eller sömn.
Orsaker till epilepsi
Primär, idiopatisk, epilepsi
Hos hundar och människor har benämningen idiopatisk epilepsi använts för att beskriva ett epilepsisyndrom som antagits ha, eller definitivt har en fastställd, genetisk orsak. Idiopatisk epilepsi är den vanligaste orsaken till epileptiska anfall hos hund och debuterar oftast mellan ett till fem års ålder. Förekomsten av epilepsi hos hund är ca 1-2 % inom hela populationen. Inom vissa raser är förekomsten av epilepsi dock avsevärt högre.
Sekundär epilepsi
De sekundära epileptiska anfallen uppkommer till följd av sjukdomar eller skador inne i hjärnan (t ex hjärntumörer eller skalltrauma) eller till följd av en yttre påverkan på hjärnan exempelvis vid en förgiftning eller lågt blodsocker.
Diagnos
Det finns ingen diagnostik som fastställer primär, idiopatisk epilepsi, vilket är en så kallad uteslutningsdiagnos. Utredningen går istället ut på att utesluta annan sjukdom i kroppen eller i nervsystemet som skulle kunna orsaka epileptiska anfall.
Det som utmärker primär epilepsi är att hunden emellan anfallen mår bra, och att den neurologiska undersökningen och de diagnostiska undersökningar som utförs, inte visar något avvikande. Det är viktigt att varje individ utreds utifrån just dess specifika förutsättningar.
I de fall sekundär epilepsi misstänks är diagnostiken mer angelägen och kan innefatta omfattande blodprover, urinprov, bilddiagnostik inklusive konventionell röntgen, ultraljudsundersökning, datortomografi, magnetkameraundersökning samt ryggmärgsvätskeprov.
Behandling av epilepsi hos hund
I regel rekommenderas att behandling påbörjas om hunden haft anfall oftare än var 6:e till 8:e vecka, om den haft kluster (flera anfall under ett dygn) eller status epileptikus (ett långt anfall).
Behandling påbörjas alltid i samråd med djurägare som även bör informeras om att behandling inte är lika med anfallsfrihet. Behandlingen är i regel livslång och syftar till färre och lindrigare anfall. Då behandlingen kan ge biverkningar så får varje enskilt fall väga nyttan av medicinering mot riskerna.
De vanligaste preparaten som används vid behandling av epilepsi på hund är fenobarbital, imepitonin, kaliumbromid och levetiracetam. En betydande andel, 25-30 % av alla patienter med epilepsi, svarar inte tillfredsställande på behandling med antiepileptika.
Hundar som medicineras för epilepsi bör undersökas av veterinär minst en gång årligen.
Fenobarbital
Fenobarbital är förstahands preparat vid behandling av epilepsi hos hund och är ett mycket potent antiepileptikum som ges två gånger dagligen.
De flesta biverkningar är dosrelaterade med framför allt ökad törst och aptit. Till en början kan hunden bli trött och till och med lite vinglig, varvid dosen måste justeras om besvären håller i sig. Ovanliga biverkningar är påverkan på benmärgen och levern.
Imepitoin
Imepitoin är ett förhållandevis nytt läkemedel för behandling av epilepsi hos hund. Imepitoin ges två gånger dagligen. Det anses generellt mindre potent är fenobarbital men färre biverkningar har rapporterats.
Levetiracetam
Levetiracetam är ett antiepileptika som ger förhållandevis få biverkningar. Läkemedlet har framförallt använts som ett så kallat ”add-on” preparat, alltså i kombination med framför allt fenobarbital. Det behöver ges tre gånger dagligen. Levetiracetam kan ge trötthet, och hos en del hundar har vinglighet rapporterats.
Kaliumbromid
Kaliumbromid kombineras vanligen med fenobarbital men kan också användas som enda antiepileptikum. Trötthet, ökad aptit och törst ses ofta och kan bli besvärade speciellt om patienten redan behandlas med fenobarbital. Ibland orsakar kalumbromid kräkning och diarré och anses även kunna öka risken att utveckla bukspottkörtelinflammation.
Benzodiazepiner
Benzodiazepiner utgör snabbverkande antiepileptiska läkemedel, vilka används som akutmedicin vid status epileptikus eller vid klusteranfall. Djurägare kan därför själva behandla med benzodiazepiner som så kallade ”stolpiller” som ges via ändtarmen för att bryta anfall i hemmet.
Källa: www.anicura.se
Klolossning, eller symmetrisk lupoid onychodystrofi (SLO), är en kronisk klosjukdom som innebär att i övrigt friska hundar plötsligt tappar flera eller alla klor. Ny svensk-norsk forskning visar att ärftliga riskfaktorer bakom sjukdomen finns. Forskningen stöds bland annat av Agria Djurförsäkrings och SKK:s Forskningsfond för sällskapsdjur.
Att hunden bryter en klo har de flesta hundägare någon gång varit med om. Oftast beror det på ett trauma, till exempel att hunden har fastnat med klon när den sprungit i skogen. När dock flera eller samtliga klor på kort tid lossnar spontant hos en i övrigt frisk hund är det vanligen fråga om en sjukdom – symmetrisk lupoid onychodystrofi (SLO). I vardagslag kallas sjukdomen klokapselavlossning eller kort och gott klolossning.
Dramatisk sjukdom
För både hund och hundägare är det en dramatisk sjukdom. Akutfasen när klorna lossar och pulporna är blottade innebär smärta och obehag. Flera veterinärbesök är vanligen nödvändiga, och hunden behöver både smärtlindring och medicinering mot sin sjukdom.
Under det mest akuta skedet är dessutom hundarnas rörlighet begränsad, i synnerhet om klor på alla fyra tassar är angripna. När klorna väl kommer tillbaka är de för det
mesta spröda och av dålig kvalitet. Det händer att hundar avlivas
på grund av sin sjukdom, även om detta inte är så vanligt. (För mer fakta om sjukdomen se artikel intill).
Drabbar olika raser
Jämfört med många andra hundsjukdomar är klolossning en ovanlig åkomma. Många hundägare har aldrig hört talas om den, och även bland veterinärer finns de som aldrig stött på ett fall. Likfullt kan sjukdomen drabba många olika raser.
Utomlands har klolossning rapporterats hos bland annat schäfer, bearded collie, riesenschnauzer, rhodesian ridgeback, greyhound, dobermann, labrador retriever, golden retriever,
west highland white terrier, cavalier king charles
spaniel, dvärgpudel och dvärgschnauzer med flera raser.
I Sverige och Norge har sjukdomen framför allt uppmärksammats hos gordonsetter, men även hos engelsk setter. 2005 inleddes ett svensk-norskt forskningsprojekt kring sjukdomen, med fokus på de två setterraserna. Även bearded collie och riesenschnauzer tas upp.
Bakom projektet står Norges veterinærhøgskole, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Uppsala universitet, Fredrikstad Dyrehospital i Norge och Norsk Kennel Klub.
Forskningen berör bland annat sjukdomens kännetecken, utbredning, behandling och orsaker. Målet är att bidra till att färre hundar drabbas av denna fruktade sjukdom.
Var friska innan
Ett viktigt delmål för det svensk-norska forskningsprojektet var att beskriva hur sjukdomen yttrar sig hos gordonsetter och engelsk setter, eftersom dessa två raser inte förekommer i utländska vetenskapliga studier.
I projektets första undersökning studerades därför sjukdomsbilden i detalj hos 22 hundar, 18 gordonsettrar och fyra engelska settrar. De flesta av dem hade insjuknat mellan två och sju års ålder. Innan dess hade hundarna varit friska, vilket är typiskt för SLO. Inga könsskillnader fanns.
Svårt att få tillbaka normala klor
Studien visade att chansen att hundar med klolossning återfår helt normala klor är liten. Enbart hos två hundar var detta fallet. Övriga återfick klor av dålig kvalitet. Sex hundar fick återfall, då de ånyo tappade sina klor. Vanligen skedde detta under perioder de inte stod på någon behandling. Tre hundar avlivades.
Studien omfattade också analys av vävnadsprover och blodprover från de sjuka hundarna.
– Sammantaget visar detta att klolossning hos gordonsetter och engelsk setter sannolikt är samma sjukdom som beskrivits hos andra raser. Det är viktigt att veta, så att vi ska kunna dra nytta av forskningresultaten från resten
av världen,
sammanfattar Martine Lund Ziener, leg veterinär som lett studien.
13 procent sjuka
I
studien ingick även en undersökning av hur utbredd klolossning är inom gordonsetter. En enkät bland 380 ägare av rasen i Norge (varav 104 svarade) visade att tretton procent av hundarna hade haft klolossning. Hos en grupp nära
besläktade hundar (123 kullsyskon) var andelen som hade haft klolossning ännu högre - 34 procent.
– Detta är en klar antydan om att finns genetisk komponent bakom klolossning, konstaterar Martine Lund Ziener.
Diskbråk finns både som ärftlig variant och som förvärvad variant, alltså att hunden genom yttre trauma skadat ryggen så att det lett till ett diskbråck. Rasen är smidig och snabb vilket kan leda till tvära svängar och hårda stötar som blir en stor belastning på ryggraden. Tyvärr finns det idag ingen information om rasen drabbas av en variant som är ärftlig men det rekommenderas att avlas med tillförsikt där individer uppvisat diskbråck. Få alltid ett utlåtande från veterinär angående avel! Vissa hundar kan drabbas av förkalkningar i ryggraden som trycker på nerverna och minskar rörligheten i ryggen. Hunden kan ha dessa förkalkningar utan att det nödvändigtvis leder till ett diskbråck, dock krävs behandling i form av vila, medicinering och ibland rehabilitering för att hunden ska må bra då den har fått förkalkningar.
Hur vanlig klolossning är bland övriga raser är inte känt. En som mött många svenska hundar med klolossning är Kerstin Bergvall, leg veterinär och svensk och europeisk hudspecialist, verksam vid Universitetsdjursjukhuset vid SLU i Ultuna och på djursjukhuset DjurAkuten i Stockholm.
– Jag skulle tro att jag får in något fall i månaden, säger hon. Det rör sig om hundar i vuxen ålder, ända upp till 12-åringar. Däremot har jag aldrig sett någon hund under halvåret med sjukdomen.
Raser som söker hjälp hos henne är bland annat riesenschnauzer, bearded collie och schäfer samt på senare tid även rhodesian ridgeback. Men även enstaka hundar av andra raser kan tappa klorna; till exempel har Kerstin Bergvall mött tax, mellanpudel, labrador och schnauzrar av andra storlekar. Settrar med klolossning ser hon sällan, något som hon tror kan ha geografiska förklaringar.
En autoimmun sjukdom
Vad som gör att hundar plötsligt tappar klorna är ännu inte klarlagt. Foderallergier, atopi och bakterie- eller svampinfektioner är några förklaringar som föreslagits. De har dock inte på något övertygande sätt kunnat beläggas i vetenskapliga studier.
En uppfattning som på senare år fått allt mer stöd bland forskare är att SLO är en autoimmun sjukdom. Det innebär att immunförsvaret felreagerar och förstör kroppsegen vävnad, i detta fall klorna.
Förra året kunde en genetisk studie inom det svensk-norska klolossningsprojektet stärka den teorin. Studien fokuserade på ett speciellt område i hundens arvsmassa, kallat DLA (dog leukocyte antigen) klass II. Det har stor betydelse för immunförsvaret och kan associeras till andra autoimmuna reaktioner hos hund, till exempel sjukdomskomplexet tollarsjuka. Motsvarande område hos människan, HLA, kan också kopplas till autoimmunitet.
Riskgener och skyddande gener
I studien undersöktes det aktuella genområdet hos 98 gordonsettrar med klolossning och 98 friska hundar av samma ras. Vissa gener/genvarianter (haplotyper) var vanligare hos den sjuka gruppen. Andra var vanligare hos de friska djuren.
– Det här visar att DLA klass II är associerat till
klolossning. Det finns genetiska riskfaktorer för att utveckla sjukdomen, men också faktorer som skyddar mot den, säger Maria Wilbe, doktorand vid institutionen för husdjursgenetik vid
SLU och försteförfattare till studien.
Hon och hennes kollegor undersökte även DLA-generna hos tio bearded collie och 110 riesenschnauzer, såväl friska som sjuka hundar. Även i dessa raser kunde DLA-gener associeras till klolossning.
Gentest är målet
I maj 2011 inleddes ännu en genetisk studie inom ramen för klolossningsprojektet. Denna gång undersöks hela arvsmassan hos gordonsetter och engelsk setter.
Veterinär och veterinär medicine doktor Stina Dahlgren vid Norges Veterinärhögskola berättar att man redan hittat ett intressant område i arvsmassan hos gordonsetter som kan ha betydelse för sjukdomen. Mer vill hon just nu inte säga, eftersom resultaten från studien inte är publicerade ännu.
– På engelsk setter har vi ännu inte hittat något tillräckligt intressant att gå vidare med, men det kan ha att göra med att antalet hundar ännu är litet, förklarar hon.
Nästa steg blir nu att detaljstudera generna hos några få hundar för att hitta exakt var i arvsmassan de ansvariga generna sitter. Målet är att på sikt utveckla ett genetiskt test för att kunna skilja bärare från icke-bärare eller högriskindivider från hundar med lägre riskprofil.
Det kan göra det möjligt att genom avelsurval minska antalet drabbade hundar.
Förhoppningsvis
kan projektet också på sikt sprida ljus över sjukdomar som kan ge nagelbortfall hos människor, till exempel psoriasis. Genetiska studier på hund kan här vara mycket användbara, eftersom hundens arvsmassa är
lättare
att analysera för att hitta avvikelser än människans.
Hård träning möjlig risk
Fortfarande vet man inte vad som gör att klolossning bryter ut och inte heller varför
sjukdomen bryter ut vid en viss tidpunkt. Några teorier finns. En handlar om att hård belastning av tassar och klor kan trigga igång processen. Hos två
tredjedelar av hundarna i Martine Lund Zieners material debuterade sjukdomen
under sommaren och hösten, med en klar topp under jaktmånaden september.
– Det är möjligt att belastningen som tassar och klor utsätts för vid uppträning och hård jakt kan utlösa sjukdomen hos hundar som har en genetisk predisposition, spekulerar Martine Lund Ziener.
Infektioner och reaktioner på olika typer av läkemedel är andra tänkbara utlösande faktorer. Även vaccinationer har misstänkts framkalla sjukdomen, något som dock Martine Lund Ziener motbevisat i sina studier.
En annan förklaring som föreslagits är att hormonomställningen i samband med dräktighet kan trigga igång klolossning. Hos människor vet man att även
psykisk belastning, till exempel stress, sorg eller större förändringar i livet, kan
utlösa autoimmuna sjukdomar, liksom olika sjukdomar. Vilken roll dessa faktorer verkligen spelar är ännu inte klarlagt.
– Men troligen kan inte en hund bli sjuk utan att de genetiska förutsättningarna finns, annars borde klolossning vara betydligt vanligare även i andra raser, betonar Martine Lund Ziener.
Fler studier väntar
Än återstår många frågor kring SLO. Dit hör vilka behandlingar som har bäst effekt på drabbade hundar, något som Martine Lund Ziener nyligen undersökt. Resultaten från studien är ännu
inte publicerade. En annan kommande undersökning handlar om det eventuella sambandet mellan klolossning
och en annan autoimmun sjukdom hos gordonsetter och engelsk setter: underfunktion av sköldkörteln.
Det är känt att
människor med vissa autoimmuna sjukdomar löper ökad risk att
också utveckla andra autoimmuna sjukdomar. Att ta reda på hur detta förhåller sig hos hundar ingår också i Martine Lund Zieners planer. Även
studier på andra raser som drabbas av SLO kan bli aktuella.
Öppenhet är viktig
Det viktigaste inför framtiden är förstås att finna metoder för att reducera antalet hundar som drabbas av SLO.
– När en sjukdom är överrepresenterad i en ras jämfört med en annan så har detta nästan alltid ärftlig bakgrund, säger Frode Lingaas, professor i medicinsk genetik vid Norges veterinärhögskola och den som leder de genetiska studierna.
Idag finns teknologin att hitta de genetiska orsakerna bakom många olika typer av hälsostörningar. Det gäller inte bara klolossning utan även sjukdomar och beteendeproblem i andra raser.
Han berömmer de berörda rasklubbarnas öppenhet, ideella arbete och finansiella stöd i samband med klolossningsprojektet.
– Detta visar att vi bara om vi är öppna med problemen istället för att gömma dem har möjlighet att på sikt förbättra många aspekter av hälsa och välfärd hos våra hundar.
Denna artikel är publicerad i sin helhet i Svenska Kennelklubbens tidning Hundsport Special nr 4 2011.
Källa: www.agria.se
Källor utöver dem som nämns i texten:
Anita Aronsson, f d avelsrådgivare för Svenska
Gordonsetterklubben, pubmed.gov, nationalencyklopedin.se, wikipedia.se, hunddna.slu.se, nkk.se, skk.se, sgsk.se, gordonsetter.no, autoimmun. org, 1177.se, Doggyrapport 2/2007 m fl.
Renal Dysplasi
Kopierat från SLU
Renal dysplasi definieras som en onormal utveckling av njurvävnaden. Sjukdomen är dödlig och de flesta hundar insjuknar och avlider mellan 4 månader och 2 års ålder.
I enstaka fall kan hunden leva längre men då kan den t.ex. ha en fungerande njure. Hos en frisk valp är njurarna färdigutvecklade vid ca 8 veckors ålder. Hos en valp med renal dysplasi förblir njurarna underutvecklade, vilket orsakar inflammation och bildandet av stel fibrös vävnad. Detta leder så småningom till njursvikt.
De kliniska symtomen uppkommer när mer än 75 % av njurvävnaden är skadad och liknar symtomen hos andra njursjukdomar som t.ex. ökad törst och urinering, aptitlöshet, och avmagring. Vid ultraljudsundersökning på en sjuk hund ses ofta att njurarna är små och ojämna. I blodet är koncentrationen av urea och kreatinin förhöjda på grund av att njuren inte renar avfallsprodukter som den ska.
Eftersom de kliniska symtomen för renal dysplasi inte går att särskilja från andra
njurproblem innebär det att diagnosen bara kan fastställas genom analys av ett vävnadsprov från njuren.
Kopierat från SKK
Det kan finnas olika orsaker till renal dysplasi, men i de fall sjukdomen drabbar många hundar inom en ras och hundar som är släkt med varandra, kan man dra slutsatsen att det sannolikt är en genetisk förändring som ligger bakom. Arvsgången har inte kunnat fastställas men eftersom sjukdomen är allvarlig kan följande rekommendation tillämpas i avelsarbetet: Den affekterade individen är självfallet inte aktuell för avel. Båda föräldradjuren till den affekterade individen nedärver sannolikt en ökad risk för att utveckla njursjukdomen och ska därför fortsättningsvis inte heller användas i avel.
Ett forskningsprojekt avseende renal dysplasi pågår för närvarande vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.
Källa: www.tibetanskspaniel.org
Cherry eye kallas det när en tårkörtel i hundens öga faller fram. Cherry eye kan se ganska obehagligt ut eftersom tårkörteln syns som en stor, röd, köttig klump i hundens inre ögonvrå.
På baksidan av hundens ögonlock finns körtlar som kan bli inflammerade. Följden blir att körtelvävnaden svullnar kraftigt. Körteln blir också röd och ser ut som ett rött körsbär där den väller fram bakom det tredje ögonlocket – därav namnet cherry eye eller körsbärsöga.
Cherry eye är ofarligt för ögat och ibland görs ingenting åt det. Risken är i så fall att ”klumpen” nöter på hornhinnan med irritation som följd.
Om en ögonveterinär bedömer att en operation behöver göras så sys tårkörteln ner i sitt ursprungliga läge. Det finns dock risk för återfall och i svåra fall kan veterinären behöva operera bort hela tårkörteln. Att operera bort tårkörteln vill man dock helst undvika eftersom hunden då kan få problem med torra ögon.
Källa: www.agria.se
Skrivet av: Susanna Martell, 16 september 2013
Hundar har liksom människor en navelsträng som förser kroppen med näring när valpen ligger i livmodern. Efter förlossningen snörs navelsträngen av och naveln bildas. Hos vissa valpar har inte bukväggen slutits helt under fostertiden i navelsträngsområdet och det blidas en så kallad bråckport (öppning i bukväggen) där innehåll från bukhålan kan komma ut.
Navelbråck innebär att vävnad inifrån bukhålan tränger ut genom navelns öppning i bukväggen, vilket medför en utbuktning som känns under huden. Bråcket innehåller
bara fett, men tarmar eller andra bukorgan kan ibland finnas i bråcket.
Navelbråck kan vara allt från ett par millimeter stora till flera centimeter. Diagnosen ställs genom att känna över navelområdet.
Behandling
De allra flesta navelbråck medför inga problem för hunden och kan lämnas utan åtgärd. Större bråck korrigeras genom en operation. Vid de större navelbråcken skall man vara uppmärksam på att tarmarna kan tränga ut genom bråckporten. Om detta händer kan blodtillförseln strypas och hunden får mycket ont och kan då behöva opereras akut. Bråcket svullnar och blir hårt och ömt.
Riskfaktorer
Vissa hundraser är mer benägna att få navelbråck vilket innebär att en viss ärftlig faktor misstänks. De individuella rasklubbarna har mer information om avelsarbete för att motverka uppkomst av navelbråck.
Källa: www.anicura.se